Men här är den...

http://allehanda.se/avdelning/kramfors/18197

 Man ser ju frisk, fräsch och brun ut. NOT !

Jag fattar inte hur det kan bli så rörigt i ett hus med tre personer i. En person är ju inte ens en vuxen person. Vi har så jäääävla stökigt just nu. Det kan kanske bero på att vi alla är mer eller mindre slutkörda, förkylda, och allmänt i behov av ledighet. men ingen orkar ta tag i det, och jag gör tappra försök bara för att det på  nåt sätt känns som om det ligger på mitt ansvar.

Då kommer vi till nästa fråga. Varför är just det mitt ansvar ? Varför är det ingen MAN som känner detta ansvar ?? Ja du, man är en sucker, helt klart.

Annars så händer inte mycket. Zebban fick sitt första skrivbord idag, jag flyttade ett av mina som jag ändå bara samlar skräp på. Han har blivit värsta pysselfarbrorn. Lite roligt att se.

I dagens DN läser man alla resannonser. Plötsligt slår mig tanken - om jag helt ensam skulle åka på en Alpresa över julafton, alltså rent spekulativt. Vem skulle man träffa på en sån resa ? Ensamma gubbar ? Konstiga tanter ? Galna ungdomar ? Jag antar att det skulle bli en annorlunda jul en sån gång.  Vilka öden det finns, men tänk om man plötsligt skulle få ett infall.

Vad förvånade alla skulle bli.

Är det bara jag som SKRÄMS av Bonde söker Fru ?? Alltså snacka om förnedringstv på hög nivå. Tjejer, kom igen nu.

Annars har jag jobbat i salongen. Naglar, naglar.

Inte mer att säga om det.

Är det då verkligen inte, men nu är det fredag. Efter en Lååååång veckas snörvlande, hostande, och evigt trött, trött, så är det fredag och jag bestämde mig för att idag skulle det jobbas. Så nu är jag här. Puh. Både Z och P snarkade inatt, så inte kunde jag sova heller. Bytte säng - då kom katten dit och kurrade. Nästan lika irriterande det. Men han la ju av efter ett tag, men det känns att man är människa idag.

Kl tio ska jag ner till Stekhuset och bli intervjuad av Tidningen Ångermanland. Fy. Jag har kalla kårar för sånt här, för man säger alltid en massa mer än man tänkt, och man blir alltid fulare än man trott på bilden. Urk. Jag hatar verkligen sånt här, men jag kan inte gärna tvinga Pelle att gå dit, och man vill ju trots allt ha uppmärksamheten till stället så att folk går dit.

Julbord 15,00. Nästa anhalt.

Sedan julfest på Sandö. Jag kör.

Tjing tjong.

Allt som jag tänker skriva ner, och som jag också skriver.. inte här, men på andra ställen (ni som känner mig vet vad drömmen är...) kommer på kvällarna. När man ligger i sängen, så kommer jag på dem mest underfundiga saker som man borde dela med sig med. Men så kommer John Blund, och vips är man borta. Och också den underfundighet som man kom på. För evigt. För när jag ska försöka komma på vad min smarta grej var, nästa dag.... borta.... Nåja, man får väl ha en skrivbok vid sängen eller nåt.

Hemma är jag idag, för tredje dagen. Försökte mig på lite naglar igår, men huva, till och med kunderna undrade varför jag jobbade. Rosslar i bröstet så, usch. Zeb fick feber inatt, surrade hit och dit, kokhet. Så, jag bestämmer mig för att han ska va hemma, tänker, om han har feber är han väl mest stilla och sover. Killen vaknar, och .. nä, inte har han nån feber, jag får mao inte heller sova. Scheize. Nåja, bit ihop och kom igen.

Men, salongen är klar. Kungsgatan 14 är min nya adress. Förutom lite kablar som ligger och skräpar och så, så är lokalen fullt funktionsduglig. Var lite skoj att sitta därnere när folk kom in och kollade och köpte faktiskt saker och beställde tider. HAhaa.. skoj ! Med tanke på att jag faktiskt har ett helt annat heltidsjobb (inte många som förstår det) så är det nästan lite som att leka affär. Skoj, har aldrig haft nåt eget på det sättet förr.

Lägger in lite bilder, även om de är lite suddiga. Men rätt okej för att vara  med en fjuttig mobil.

Tjing.

Det här med Facebook är väl skoj... man anar inte vad som kan dyka upp.

Ibland stöter man på personer i livet, som man inte tror att man haft nåt som helst intryck på. Fick ett meddelande idag (för att inte avslöja vem det är så skriver jag xxx):

"Det var jätteskoj att hitta dig, du har varit en viktig person för mig. Du fick genom din ibland brutala handledning (på ett possitivt sätt förstås) en stackars tonårs-xxx  att inse att jag faktist duger något till. Tack för det.Det var bara possitivt menat, du var väldigt rakt och tydlig lindade inte in saker man visste precis vad som gällde! Du var kanon! Brutal var nog fel ord du ingav snarare respekt!"

Jag var alltså chef på detta stället, och hade henne som praktikant i ett helt år, varje måndag och tisdag.

Man kanske själv skulle skriva och ge sina gamla chefer lite respons - det där var otroligt skönt att få höra, det har varit mycket åt andra hållet de senare åren.

R*E*S*P*E*C*T - find out what it means to me...

Det finns ingenting som jag ogillar mer än respektlösa människor. Det kan handla om nästan vad som helst, men man måste ha respekt. Man kan tycka olika, göra olika - det är inte att man ska tycka samma eller nåt i den stilen - tänk till nu, respekt handlar om att alla ska få vara som man vill, men inte få andra att må dåligt av medvetet beteende.

Så, för att förklara. Jag gillar inte att folk behandlar andra illa. Och så är det i detta fall. Både direkt och indirekt. Och då försvarar jag dem som råkar illa ut. Det spelar ingen roll om det är medvetet handlande eller inte, man får fan i mig använda hjärnan ibland.

För att göra saken enkel - ett råd till alla som inte vet vad dem ska ta sig till - det handlar ofta om feghet. Att inte våga.  Att snacka och göra en massa - som ibland betyder nåt, ibland inte, men inget händer. Det skapar alltid problem. 

Jag är ofta den ENDA som säger det som är sant. Jag kan bara inte låta bli, jag måste säga vad jag tycker. Och nu sa jag det - och som vanligt ska det bli ett jääääävla liv. Det är aldrig kul, inte den här gången heller. Jag hatar mig själv för att jag inte kan sluta lägga mig i när saker och ting håller på att spåra ur.

MEN -  min inblandning är nu officiellt över, orkar inte med sånt här.

Så, nu slutar jag att lägga mig i bäbisproblem. Jag är över 30 år och har sett detta förut. Och faktum är, jag orkar inte.

Ska jag lägga mig ner och bara acceptera att jag ar vääääldiggt förkyld, eller ska jag försöka övertala min hjärna att kroppen MÅÅÅÅSTE fungera. Borde flytta ner Nagleriet, nuuuu . Men nä, jag kan bara inte,  är helt slut.

Tre barn är på övervåningen. Adrian (grannens pajk), Anton (Lailas) och min egen - det låter som ett fullt dagis. Undrar om jag ska gå upp och kolla hur dem sköter sig - eller ska man skita i det och bara gå dit om:

1. Det blir knäpptyst

2. Någon är bajsnödig

3. Någon skriker halsen ur sig i ren smärta.

Jag tror jag köper det och lägger mig och dör en stund innan Tina ska få sin frilla piffad.

Funtar på att sätta i löshår igen, kanske ska man ta det som projekt i morgon ? Vad tror ni ?